Micaela och Livet

Gick tillbaka i arkivet här för att lägga in bild på hur julen var och hur kalendern såg ut. Fanns det några inlägg - nej . Ett den 29 december om hur utmattad jag var. Hur mycket kaos det var. Hur nära jag var att gå in i väggen. Någon månad senare låg jag i hallen och inte kunde andas och hade panik. Ringde G och bara tjöt i telefonen. Som jag önskar att någon bara hade kommit då, med den största kaffen i handen och bah "Här, andas, jag kan bära honom ett tag."

 

För det där om att be om hjälp är fasen inte lätt. Jag ber aldrig om hjälp. Tog lång tid innan jag gick till läkaren och fick bekräftat underproduktion i sköldkörteln. Men vägen dit. Jag satt och grät varje dag, sov ingenting och ingen kom med en hjälpande hand spontant. Ja offerkofta kanske. Men att säga "Men VAD är det som är jobbigt?" till någon som berättar om sin ångest känns inte helt okej. När jag försökt förklara hur A är så har ingen trott oss. "han som är så söt och glad, svårt att tro".

 

Ja det kanske ÄR svårt att tro, men snälla tro oss! Vi är inga som överdriver eller vill att någon ska tycka synd om oss, utan om vi berättat så är det för att ventilera. Att få frågan "vad kan jag göra?" är svår att ta till sig då hela huvudet är ett virrvarr. Det hade gjort så mycket om vi hade någon som tex bara knackade på, tog ut Eric på gården, köpte med sig kaffe och fika för att bara få oss /mig att koppla av 5 minuter. Eller typ - jag tömmer disken, sitt du. De som känner mig vet att jag nästan aldrig accepterar erbjudanden om hjälp. Kanske för att jag vill att folk som kommer hit bara ska få koppla av, bli servade, få det lite lyxigt. Jag tycker om att göra fint för andra, baka, laga mat, de ska inte behöva tänka på något. Men jag har lärt mig att tagga ner lite dessa månader. För jag orkar inte. Jag orkar inte. 

 

Hade en kompis hemma för någon månad sen och medans jag höll på med Adam så hade hon helt plötsligt torkat av bordet och dragit fram dammsugaren. Jag var så nära att börja gråta men skrattade och bara" men det däär behöver väl inte du göra". Som alltid. Men det bästa o det är läget är att bara köra över, och det gjorde hon. Dammsög hela vardagsrummet och alla matrester som Adam kastat runt. Den tacksamheten är ovärdelig. Just då blev jag mest stressad, men nu när jag landat lite så var det de bästa på hela veckan. Tack du S!