Äventyraren
Så fort jag lyfter ner honom från vagnen så kryper han iväg. Egna små äventyr och uppdrag. Kollar nästan aldrig bakåt utan bara drar, helt orädd än så länge. Jag får jaga, pilla ut stenar, kasta mig efter honom när han gör något livsfarligt, dra ner honom från rutchkanan när han blockerar vägen för andra barn som ska åka. Och gunga. Gunga, gunga, gunga. Så himla kul tycker han att det är. Om det går fort och högt och gärna med massa bus samtidigt.
Annars så är största intressat att äta allt han inte får äta. Sten. Grus. Torra löv. Blöta löv. Pinnar. Allt. Precis allt ska in i munnen, sparas i kinderna för att sen grävas ut av mig. Han har kommit på att efter vi har vart ute så ligger det oftast någon typ av snacks under vagnen, kanske en påse majskrokar eller russin. Så när vi parkerat vagnen inne så kryper han dit när jag minst anar det och sätter sig och moffar. Det märks att det är något fuffens på gång när det blir tyst (gnällfritt) i mer är 30 sekunder.
Och klättra där han inte får kättra. Play Station. Erics och hans fåtöljer, det gjorde han första gången ikväll. Satte sig fast bakåfram, sen ställde sig, sen satte han sig igen och bestämde sig för att kasta sig bakåt eftersom jag sa "Sitt ner på rumpan". Vad mer klättrar han på? Jo, G hittade honom högst upp på en legolåda i lekrummet här om dagen. Två lådor står på varann och där satt han så nöjt. Och badrumspallarna är ju med kul att riskera att få hjärnskakning av att ramla ifrån.
Ja, alltså denna unge.